gadish.blogg.se

Ångest i mitt hjärta. Det kanske inte är så konstigt säger några men jag ... jag känner sådan bottenlös ångest och känslan av ensamhet som då kommer som ett brev på posten gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Högtider väcker alltid ångest i mig för då blir det alltid så påtagligt hur ensam man faktiskt är. Medan många är så upptagna med sina egna traditioner så finns också alltid dom som inte riktigt har en självklar plats. Någonstans.

Nej, när man står mitt i livet såsom jag gör så är det ofta så att alla runt omkring en har sina fasta konstellationer av umgänge och kulturen vi lever i nuförtiden känns inte ALLS inkluderande utan alla tänker bara på sitt eget, tacksamma över att dom har sitt på det torra. Typ.  

 

Jag är en sån där person som människor tycker om men som människor ändå inte riktigt verkar vilja ha i sina liv. Inte fullt ut. Och helt ärligt så har det varit såhär för mig ända sedan tonåren. Jag har liksom aldrig passat in någonstans, varför vet jag inte .. Jag har vant mig vid att leva ett liv i ensamhet och jag har ofta inget problem med det men det betyder inte att det stundtals gör ont ... oerhört ont. 

 
Att känna sig ensam föder såå mycket svåra tankar. Tankar som växer sig så stora att man ibland till och med tänker förbjudna tankar, åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att se att jag någonsin skulle agera på mina förbjudna tankar men det skrämmer mig ändå att dom finns där och det skrämmer mig att det inte riktigt finns någon i min närhet som vill lyssna på dom. Eller det kanske dom vill fast jag ringer inte folk längre. Och få människor ringer mig, så har det alltid varit  .. och jag vill inte belasta någon med min ångest mer och när jag inte hör av mig så tystnar all kommunikation. Känslan av ensamhet gör då att jag i mina svåra tankar känner mig heelt oviktig för andra. Jag känner det som att ingen riktigt bryr sig, på riktigt bryr sig genom att ibland smsa eller höra av sig. Alla svåra tankar blir då  ännu svårare och sen .... ja, sen är ångestsnaran ett faktum och jag kan inte riktigt bryta mig loss.

Jag isolerar mig, vill inte vara en belastning för någon. Jag försöker gråta när ingen ser. När ingen hör ...för gråter, det gör jag varje dag när ångestsnaran har mig i sitt grepp. 

Ångest är en kraft, kanske den starkaste av alla och väl inne i ett skov av ångest så ber jag inte om hjälp för jag skäms och jag förstår mig oftast inte på ångesten. Jag ringer inte någon eftersom ingen ringer mig och då blir det i mitt huvud att dom egentligen inte vill ha mig i sina liv .... hade jag en viktig plats i en väns hjärta så skulle den personen inte blunda för min smärta. Men hur hjälper man någon med ångest - inte ens jag vet hur jag ska hjälpa mig själv, hur ska då andra veta? Men det är just det som är grejen ... människor tar sig inte längre tid att bry sig om varandra för alla har så jävla mycket med sitt. Jag inser att jag låter lite bitter och det är jag nog just nu eller nej, jag är ledsen och tycker väldigt synd om mig själv som känner såhär men det är precis det som ska få vara ok med den här bloggen. Jag vill brutalt och ärligt skriva av mig om hur jag mår i ett försök att få ur mig skiten för att sen hitta kraft att resa mig och sluta vara ett offer 😊❤️

  

Det har varit ett väldigt tufft år för mig med min hälsa, jag kanske berättar mer om det i ett annat inlägg. Tillexempel drabbades jag av två diskbråck i halsryggen vilket resulterade i förlamning och mycket svåra nervsmärtor i vänster axel och arm. Under dom fyra veckor som det tog innan jag tillslut opererades akut så hörde, en för mig, väldigt fin vän av sig till mig VARJE dag. Oftast med ett kort sms och med frågan "Hur mår du idag?" ... alltså, det betydde så otroligt mycket för mig att hon tänkte på mig, att hon klev in i mitt liv och hjälpte mig på olika sätt .. jag blev så sjuk av nervsmärtor då att jag blev desperat och jag bönade och bad läkarna på akuten att få bli nedsövd för att inte behöva känna smärtorna mer. Hennes dagliga sms betydde allt under dessa veckor. Jag kände mig inte ensam.

 

För en som mig gör det sådan enorm skillnad att bara få känna att någon faktiskt tänker på en. Jag är inte alls bortskämd med det och har aldrig varit. Så varför kan inte livet få vara lite mer så hela tiden?

 

Jag har så mycket att läka i den här frågan och jag förstår hur mina tankar i den här texten framstår men jag vill att ni ska veta att JAG HAR FÖRSÖKT .. Många är dom gånger då jag försökt att odla relationer som jag hoppats skulle bli långvariga och ömsesidiga. Men jag verkar inte riktigt veta hur man gör. Det här är något jag kämpat med precis heela mitt liv. När jag slutar höra av mig då dör relationen ut. Vaarje gång. 

Jag har nog lite socialfobi också ... med många människor krävs det en enorm ansträngning för mig, det beror helt på vem jag pratar med .. är den jag pratar med pratsam så slappnar jag av men ofta sitter jag med sådan panik att jag funderar ut en vit lögn till varför jag strax måste gå hem. 

 

Jag vet inte .. om ni bara visste hur många gånger jag försökt gå emot känslan av att inte passa in någonstans. Det är inte lätt att ensam kämpa med alla dessa känslor alltså och dom gånger jag försökt förklara för folk "hur jag är" så får jag bara till svar ... "Att Lisah, det märks ju verkligen inte på dig!!" .. nej det kanske det inte gör men det ÄR sån jag är. 

Varför är det så tabubelagt att prata om ångest, ensamhet och utanförskap? Jag VEET ju i mitt förnuft att det finns hur många människor som helst som känner som jag. Vuxna människor. Men det är som att man inte får visa sig svag .. är man inte en person som fyller på andra med energi så får man inte vara med typ ... för det orkar folk inte med när man står i mitten av sitt liv. Då vill man omge sig med människor som fyller på en med energi och det vill ju jag med, jag fattar verkligen den tanken men tänk om det är så att det finns en massa härliga människor här ute i verkligenheten som ibland inte mår så bra men som med vänners hjälp och lite omtanke kunde bli stark lite snabbare om man bara fick känna att det fanns människor i ens närhet som visade sin styrka som medmänniska och vän och kanske erbjöd sig att komma över eller bjuda in till att kolla på let's dance tillsammans eller nå't. Det behöver inte vara så märkvärdigt ... för en person som lider av ångest så är det skönt att inte behöva sitta ensam med sina tankar. Det läker mer än vad många förstår. 

 

Kanske är jag en gigantisk egoist som önskar detta men jag klarar just nu inte av att försöka mer själv. Besvikelsen över att misslyckas med ännu en relation orkar jag inte med. Jag vet att jag inte kan tänka så för alltid men just nu .... Just nu känner jag sådan skam över att jag är som jag är och att jag känner som jag gör ... Jag kan helt enkelt inte kan förmå mig att fråga om ditt sällskap kära vän för demonerna inom mig just nu är helt enkelt för många ....

 

Hon blickar ut över det oäändligt gråa vädret och flyr i tanken bort till en solig och varm plats långt härifrån. Hon kan inte minnas när hon såg solen sist och sinnet känns tungt och mörkt. Det hjälper inte ångesten på traven direkt, det hör konstanta mörkret... Hur ska hon bryta sig loss? Uppförsbacken känns oändlig, så mycket som ska tas omhand. All stress som kroppen utsatts för, som den försöker återhämta sig ifrån. Julen närmar sig snabbt och snart är det dags för ett nytt år. 

 

Det nya året. Året då the only way is up. Året då kraften ska infinna sig att läka kroppen ytterligare och året då hon en gång för alla ska försöka lägga alla motgångar bakom sig och fortsätta framåt. Ännu en gång.